.

Under min tid här i Oslo så har jag ofta stött på en mamma som går utanför vårat hus med sin barnvagn. Det är alltid samma tider hon är ute och går och jag har mött henne i båda riktning till, såväl som från huset. Barnvagnen har alla gånger varit tom och jag har tänkt att hon väl lämnat barnet på dagiset som ligger i närheten.

Idag fick jag mig dock en tankeställare. Vi var ute samtidigt och gick på varsin sida av vägen. Vi gick båda mot dagiset men när vi kommer fram till grindarna så vänder hon och börjar gå tillbaka. Jag slänger en snabb och, vad jag hoppas är en, diskret blick ner i vagnen. Lika tom som vanligt. Vad gör denna mamma?

Mina teorier går åt psykoshållet. Antingen har hon förlorat ett barn i dagisåldern eller så kanske hon inte kan få barn. När jag tänker efter så ser hon ofta väldigt nedstämd ut och tittar oftast ner i backen. I ett ögonblick kände jag empati med denna kvinna och hennes uppenbara flykt från verkligheten.

Jag har en känsla av att vi kommer att stöta ihop fler gånger inom de närmsta veckorna men man kan ju inte stanna henne och fråga varför barnvagnen alltid är tom. "Ursäkta, lider ni av psykos?"