.

I morse på morgonpromenaden var det frysgrader vilket nu under soluppgången resulterar i ganska svår halka. Allt var halt. Asfalten var hal, trätrappan var hal, löven var hala osv. Mitt i all denna halkan fick jag mig dock ett riktigt gott skratt...

Det heter ju att man ska "inte skratta åt andras olycka" samtidigt som "skadeglädjen är den sann a glädjen". Jag tog fasta på det sista för att på något sätt rättfärdiga mitt beteende. Runt den lilla dammen här hemma går det en fin grusgång. på ett ställe ligger det ett litet trädäck, vilket var mycket halt för dagen. Jag ser två yngre män komma gåendes emot mig och sedan börjar de manligt buffa på varandra. Det slutar med att de ska jaga varandra men den ena kommer inte längre än till trädäcket. Han slår en praktfull vurpa och efter en halv saltomortal så ligger han i backen och ser oförståendes ut.

Jag kunde inte hjälpa det. Skrattet bara vällde upp inom mig och i halvpanik slet jag upp mobiltelefonen och låtsades att någon sagt nåt hysteriskt kul. Jag fick nå¨gra konstiga blickar både från de unga männen och från hunden men det var det värt.

Om vi ska övergå till lite mer deprimerande saker så kan jag meddela att den lilla bläsanden nu återigen är singel. Under några dagars tid har han tillbringat livet i dammen tillsammans med en Kniphane. Uppenbarligen tröttnade denne och flög sin kos. Så nu guppar bläsanden omkring ensam och skriker ut sin sorg. Det är nästan så man blir tårögd. Någon som vet om någon annan bläsand som också är ensam. Kön spelar uppenbarligen ingen roll utan det är nog endast värme och trygghet den här lilla fågeln behöver.