.

Alla ni som känner mig någorlunda vet att jag hyser stor skräck för stora fåglar. Framför allt då ankor, svanar och CANADAGÄSS! De hatar mig lika mycket som jag yatar dem och de tar varenda tillfälle de får till att skrämma skiten ur mig. Med uppspärrade vingar och ett väsande som låter rabiessmittat attackerar de.

Nu var det så att för 1½ månad sedan så var jag ute med hunden och tänkte gå en liten tur runt dammen här i närheten. Det kunde jag ju bara glömma för när vi kommit halvvägs så stod där två Canadagäss och blängde på oss. Hunden är inte rädd av sig så han började springa emot dem. Det skulle han inte ha gjort. Någon lekkamrat var de inte ute efter precis. istället började de flaxa med vingarna och väsa. Gissa om jag vände om snabbt!

Nu har det som sagt gått ganska lång tid och jag har inte sett till gässen en enda gång när jag av någon anledning har gått förbi dammen. Tills idag... Meningen var att jag skulle avsluta vår morgonpromenad med ett varv runt dammen och då fick jag se dem. De är välorganiserade, välutbildade, välunderrättade och framför allt en hel armé. De vet vart jag bor och de är på väg till min trapp. Hunden lilla utspel och min skräck utlöste väl något hos de båda andra gässen, vilket i sin tur gjorde att de var tvungna att starta krig emot oss. Titta bara på deras onda ögon...

Illa kvickt vände jag stegen åt andra hållet och om sanningen ska fram så småsprang jag nog en aning. Hunden forstod ingenting utan fortsatte glatt vifta på svansen. Det måste vara skönt att leva utan vetskapen om att de stora andfåglarna planerar att ta över vår planet.