.

Jag träffar Moraltanten på ett fik inte så långt ifrån Vigelands muséum. Hon sitter i sin stora varma kappen och hennes hemmastickade hatt ligger prydligt ihopvikt på bordet framför henne. Handväskan (som hon ärv av sin mormors mor) håller hon som ett litet barn i famnen. Kaffet kommer in och vi börjar intervjun.

Jag: Du har alltså varit och besökt Vigelandmuséet idag?

M.T: Ja, det stämmer. Det var fruktansvärt!

Jag: Jasså?

M.T: Att få kalla en sådan plats för muséum. Muséum skall vara berikande och vackra platser.

Jag: Nu förstår jag inte riktigt...

M.T: Det första som möter mig efter entren är ett kyssande par. Inte statyer utan två levande människor som står med tungorna nere i varandras halsar. Jag blev så knäsvag att jag blev tvungen att sätta mig ner och ta mig för hjärtat.

Jag: Men det är ju inte riktigt muséets ansvar att kolla upp vad besökarna gör.

M.T: Det borde det vara. Bete sig på ett sådant sätt på offentlig plats.

Jag: Om vi återgår till utställning. Vad anser du om Vigelands statyer?

M.T: Statyer... Statyer. Ska det där kallas konst. PORNOGRAFI är vad jag skulle kalla det!

Jag: Nu överdriver du väl en aning?

M.T: Inte alls. Det är nakna kroppar överallt. Kvinnor, män, barn allt i en enda röra.

Jag: Men det är ju det som är hans signum.

M.T: Men det är väldigt ofördelaktiga ställningar han har placerat dem i. På en staty är det ett par som brottas. En kvinna och en man. Mannen håller kvinnan i skapet och hennes ansikte är placerat rätt framför hans kön. Ska vi vanliga människor tvingas se på sådant?

Jag: Det är ju högt frivilligt om man vill gå dit eller inte.

M:T: Museum skall vara för alla och det anser jag inte att det här är. Ta bara hans välkända Monolit. Ormgrop på höjden är vad jag kallar det.

Intervjun fortsätter i samma stil ända tills jag ger upp och bestämmer mig för att tacka för att hon delade sin dyrbara tid med mig. Hon ler och säger att det var ett nöje. Hon reser sig upp, knäpper omsorgsfullt kappan och tar till sist på sig mössan. Hon tittar en stund på mig innan hon lämnar fiket. Hon ger mig en liten busig blinkning med ena ögat och säger:

-Nu bär det av em till gubben.

Jag sitter ensam kvar och funderar på vad det där sista egentligen handlade om.