.

Entonig, sorglig och omelodisk är sången. Sången som gatumusikanterna spelar. Sången som hörs i var och varannan park. Sången som får mitt huvud att värka.

 

Gatumusikanter finns det gott om i Oslo. Några förvånansvärt bra men flertalet faller under kategorin tragiska. Dessa tragiska figurer spelar mestadels dragspel och ser ut att vara av polskt ursprung. Det är inget fel på deras dragspelsteknik, skickliga skulle jag rent av vilja säga men det kanske man blir när man enbart kan framföra en melodi. Vart man än går och oavsett vem av dessa musikanter man stöter på så är det samma melodi. Hur kommer det sig att alla spelar samma? Bor de i ett stort kollektiv för gatumusikanter där de gemensamt sitter och övar? Kanske var det bara en av dem som i så fall hade med sig noter och det är nu efter dessa noter alla spelar.

 

Allra värst är det på bron i början av Frognerparken. Där sitter det en i var ände och spelar samma medlodi. Dessvärre började de inte samtidigt utan ligger några sekunder efter varandra hela tiden. Att stå på mitten och höra dem samtidigt är en ren plåga.

 

Men som jag tidigare nämt så finns det även ett fåtal som faktiskt är en fröjd att höra på. På Karl Johan hörde jag för en tid sedan någon som spelade elfiol. Klassisk musik framförd på vit elfiol var mycket vackert att lyssna på. En fingerfärdighet som jag sällan skådat besatt denna musiker. Det är vid sådana här tillfällen man funderar över deras levnadsöden. Varför sitter han här och spelar när han hade platsat i vilken kammarorkester som helst? Kanske får han inte eller vill inte. Hur som helst kommer jag att stanna och lyssna om jag mot förmodan någonsin får se honom igen.