.

Sitter och lägger över lite filer från skiva till datorn när jag hittade detta påbörjade manus. Vet inte riktigt vad jag tänkte när jag skrev det men det beskriver en typisk dag för mig under början av 2008. Saknar det konstigt nog och vill emellanåt tillbaka...

"Klockan slår 10:00, nyckeln vrids om och dörren öppnas. En ny arbetsdag har åter börjat. Sätter mig ner med morgonkaffet och en illa tilltygad mazarin. Tittar på mazarinen och undrar vad den stackaren varit med om. Inte nog med att den låg upp och ner när den levererades, den har dessutom begåvats med endast en liten prick glasyr ute i ena kanten. Trots detta utseende smakar den gott och ger mig en nödvändig blodsockerhöjning inför dagen.

Minutrarna går riktigt långsamt. Klockan närmar sig halv tolv och den enda kund vi haft är en spelare som skulle byta en trisslott. Högen med korsordstidningar på bordet framför mig bara växer. Tillsamans med halvdruckna LOKA-flaskor och kaffemuggar, utgör de en större del av min tillvaro just nu.

 

Ett outhärdligt plingande från klockan i kassan väcker mig ur mina tankar. ”Människa i nöd”, tänker jag och hasar mig ut till kassan.

 

- Jag har vunnit 50:- på den här trisslotten, hör jag någon småskrika. Jag vill ha 25:- tillbaka och en ny lott. MED VINST!

 

Hur många gånger har man inte hört de orden?!

 

Jag har kommit på ett eget sätt som dels gör mig befriad från eventuella vinstlöften samt ger mig en chans att pika kunden i fråga. Helt sonika tar jag upp en bunt med lotter, håller fram den mot kunden och säger:

 

- Då får du välja själv, så kan du inte skylla på mig sen.

 

Så enkelt är det att vara spydig utan att vara otrevlig.

Kunden tar sin nya lott och ställer sig en bit bort för att skrapa. Jag ser besvikelsen i hennes ögon när det inte var någon vinst. Moloket släntrar hon ut genom dörren och jag kan inte hålla mig utan ropar glatt ”Bättre lycka nästa gång”.

 

Jag drar mig tillbaka till köket och mina korsord. Kaffet från i morse har hunnit bli kallt men vem orkar bry sig. Det är inte så petigt om det är varmt eller kallt. Huvudsaken är att det smakar kaffe och innehåller koffein.

 

Nu kanske du tror att jag är ensam här på jobbet.? Det kan jag lova att jag inte är. Idag jobbar jag med Sara. Hon säger inte så mycket idag utan sitter mest och löser korsord, leker med sin telefon, äter och dricker Coca-Cola Light. Hur mång burkar hon satt i sig under sina år här vågar jag knappt tänka på. Men jag kanske är den siste som ska säga något. Har väl hällt i mig ett imponerande antal liter kaffe.

 

Det börjar närma sig lunch och nu kanske det äntligen blir lite att göra. Klockan slår 12.00 och på radion hörs den välbekanta signaturen för nyheterna. Inte ett ljud hörs utifrån entrén. Sara och jag tittar på varandra men ingen säger något. Efter att vi suttit så ett tag brister vi i skratt och vänder oss sendan neråt mot var sitt korsord. Ruta efter ruta fylls i utan att det hörs så mycket som en antydan tilll någon kund. Nähä, tänker man och sen är man snabb med att skylla på att det är onsdag och att kunderna inte kommer fören i morgon. Eller så kommer de i alla fall på fredag för då är det tacobuffé. Buffé är bra. Då får man äta så mycket som man vill. Är man dessutom lite smart så betalar man bara för en och sen låter man sitt sällskap smita in när ingen ser. SNÅLA BÖNDER!!!

 

Till sist kommer det dock några kunder. En soppa och en paj till ett äldre par. De äter upp och på utvägen tackar de så hemskt mycket för den goda soppan och för pizzan. Frågetecknet i ansiktet på mig måste vara stort för de tittar lite kostigt på mig innan jag snabbt säger tack och hej då. I samma stund som det äldre paret lämnar huset kommer det in ett gäng med yngre kvinnor. De beställer långsamt och noggrant. Var sin Caffe Latte blev resultatet. De säger att de väntar på en väninnan. Det skiter väl jag i, tänker jag tyst för mig själv och ställer mig vid kaffemaskinen. SKIT! Mjölken räcker inte. Springer in i köket med 40:-. och halvskriker till Sara att hon faktiskt får springa in till ICA och köpa mjölk. Hon blänger på mig och ger sig sen iväg. På något konstigt sätt lyckades kaffet bli klart inom rimlig tid och kvinnorna verkar lika glada som förut. Minutrarna rullar på utan att det händer något mer. Rätt som det är störtar det genom dörren in en kvinna som snabbt försvinner in i caférummet. Lika snabbt som hon kom in kommer hon fram till disken. Ursäkta, jag skulle bara se om mitt sällskap var här, säger hon stressat. Hon vet precis vad hon vill ha. En Loka Päron och en grov fralla utan smör och endast skinka. Jag bantar, slänger hon ur sig i förbifarten.Inte för att hon behövde gå ner något men kunden har alltd rätt så hon får vad hon beställde. Det går ytterligare en stund och några spelare släntrar sig in och ut ur spelhörnan. Då kommer den stressade kvinnan tillbaka. En daimbiskvie och ett wienerbröd, säger hon glatt. Hon finner det troligtvis alldeles naturligt att man får äta kakor när man bantar. Men som tidigare nämt så har kunden alltid rätt. Jag är nästan lite skeptisk till att lämna över kakfatet men till sist får hon tallriken i handen och vandrar glatt iväg. Intelligensbefriad, tänkter jag. Vad skönt. Varför kan inte jag vara det ibland?

 

Luncherna är över. Det var en mycket lugn dag idag. Nu väntar bara de sista spelarna vid 17-snåret. Kanske vill någon av dem ha den sista baguetten eller salladen som står kvar i kyldisken sedan igår. Sara och jag har tråkigt. Vi bestämmer oss för att skrapa lite lotter. Det är ett av de få nöjena vi har här uppe. Vi skrapar lotter och lägger ev vinster på hästarna tills kvällen. Ofta vinner vi inget men en gång vann vi ca 50:- var. Det var inte illa.

 

Kvällen är nära och det har redan börjat skymma ute. Spelarna har kommit och gått. Sara har börjat plocka undan i köket och jag blänger argt på de sista kunderna som inte gör den minsta tillstymmelse till att resa på sig. Till sist går nyheterna igång på radion. Snabbt släcker jag ner kakdisken och plockar in kaffet. Kanske denna lilla vink får de släntrande gästerna att gå. Dock reser de sig inte fören jag låst dörren. När de kommer fram till dörren sliter de förtvivlat i den och sedan vänder de sig mot mig. ”Det är låst”. Jasså, är det, tänker jag. Ni får vrida på den lilla spaken så kommer ni ut, säger jag så glatt jag kan.

 

Gästerna lämnar oss och kassan räknas. Ingen vidare dag ekonomiskt sett. Men man får väl vara glad för det lilla."

 

Alltså en helt vanlig dag för mig på mitt dåvarande jobb... Saknar både det och mina arbetskamrater (min familj).