.

Under morgonpromenaden idag hände det något hysteriskt roligt. Vi var i slutet på rundan när vi möts av en äldre dam (70+) med en liten ulltuss i ena änden på ett snöre. Givetvis får hundarna hälsa och under tiden börjar tanten prata med mig. Hon fann det mycket charmerande att jag var svensk och blev nästintill eld och lågor. Hon hade nämligen släktingar som bodde i Sverige (vart fattade jag aldrig men det lät norrländskt). Hon hade varit där och firat julen och längtade konstant tillbaka.

Jag förstod ganska snabbt att hon nog inte hade alla hästarna i stallet utan de flesta var nog på grönbete. Men hon var trevlig och hundarna busade på tillsammans. Hon fortsatte att pladdra på om vädret som hon var så trött på. hon tyckte minsann bättre om solsken och värme. Jag kunde ju inte mer än instämma med henne.

Efter dryga fem minuter tillsammans kommer det roliga. Jag känner att jag vill gå därifrån och börjar dra mig hemåt. jag kommer inte många centimeter innan jag hör hur tanten frågar om jag inte vill följa med hem till henne och dricka en kopp kaffe. Vad svarar man på en sådan fråga?! Ja, jag ville följa med henne för hon verkade uppenbarligen ensam. Nej, jag gjorde det inte av dels rädsla för vad gamla tanter kan göra med unga pojkar när de bjuder på kaffe och dels för att jag inte känner människan. Hon kanske har man, barn, barnbarn etc hemma, sinnestillståndet verkade ju inte vara det bästa...

Jag avböjde alltså i all ödmjukhet och önskade henne en trevlig dag. Vi får väl se om vi ses igen och bjuder hon även då på kaffe så kanske utslaget blir ett annat.