Igår såg jag honom...
Igår såg jag honom igen. Min violinist med sin vita elfiol (se inlägg "gatumusikanter"). Tyvärr kunde jag inte stanna någon längre stund men det gjorde inte så mycket. Bara det faktum att han var tillbaka gav mig glädje och hopp om att jag kan få se honom igen.
Det låter jättekonstigt men av någon anledning blir jag trollbunden av denna man. Mitt längsta möte med honom hittills varade i ca 10 minuter men kändes snarare som några sekunder. Han spelade ett klassiskt stycke (vet tyvärr inte vilket) som började långsamt och succesivt byggdes upp till ett allt raskare och raskare tempo. Hans fingrar sprang över strängarna (ja, jag tittade noga) och jag kunde inte för allt i världen höra en enda felaktig ton. Jag satt nog och blev lite avundsjuk. Jag vill också kunna spela ett instrument, inte bara spela utan verkligen bemästra det.
Jag kommer försöka höra honom många fler gånger inom den närmaste framtiden. Jag ska ta mig en hel förmiddag och sätta mig på en bänk vid sidan av honom.
(Är det oförskämt att ta med popcorn?) Där ska jag sitta och bara njuta. Blunda, lyssna och njuta.
Givetvis kommer han att få en slant också. Jag är inte så hjärtlös som jag kanske verkar emellanåt.
När jag ändå håller på måste jag bara få berätta om en aningen mindre fin upplevelse. Inte långt ifrån "min" violinist står det oftast en herre i 50-årsåldern och sjunger opera(eller nåt). Det brukar inte låta något vidare utan man passerar raskt förbi för att slippa höra honom. Iof imponeras jag lite av att han orkar stå och gapa så länge som han faktiskt gör. Hur som helst. För någon dag sedan så gick vi återigen förbi denne man men nu lät det värre än vanligt. Han var förkyld och hade antagligen redan stått där under en längre tid. Föreställ dig en operasångare med överdrivet vibrato, som ätit krita, ser ut lite som Tito Beltran efter 5 mil på skidor och tar i för kung och fosterland. Om du nu har lite fantasi och verkligen har föreställt dig ovanstående så kommer du förstå att vi i mycket rask takt begav oss så långt bort från denna olåt som möjligt.
Det låter jättekonstigt men av någon anledning blir jag trollbunden av denna man. Mitt längsta möte med honom hittills varade i ca 10 minuter men kändes snarare som några sekunder. Han spelade ett klassiskt stycke (vet tyvärr inte vilket) som började långsamt och succesivt byggdes upp till ett allt raskare och raskare tempo. Hans fingrar sprang över strängarna (ja, jag tittade noga) och jag kunde inte för allt i världen höra en enda felaktig ton. Jag satt nog och blev lite avundsjuk. Jag vill också kunna spela ett instrument, inte bara spela utan verkligen bemästra det.Jag kommer försöka höra honom många fler gånger inom den närmaste framtiden. Jag ska ta mig en hel förmiddag och sätta mig på en bänk vid sidan av honom.
(Är det oförskämt att ta med popcorn?) Där ska jag sitta och bara njuta. Blunda, lyssna och njuta.
Givetvis kommer han att få en slant också. Jag är inte så hjärtlös som jag kanske verkar emellanåt.
Det finns som sagt en risk/chans att ni för höra mer om denne violinist i min blogg. har ni tur kanske jag kan spela in en liten film eller ljudfil med honom
så att även ni som inte befinner
er här i Oslo får höra på denna magi.
så att även ni som inte befinner
er här i Oslo får höra på denna magi.
När jag ändå håller på måste jag bara få berätta om en aningen mindre fin upplevelse. Inte långt ifrån "min" violinist står det oftast en herre i 50-årsåldern och sjunger opera(eller nåt). Det brukar inte låta något vidare utan man passerar raskt förbi för att slippa höra honom. Iof imponeras jag lite av att han orkar stå och gapa så länge som han faktiskt gör. Hur som helst. För någon dag sedan så gick vi återigen förbi denne man men nu lät det värre än vanligt. Han var förkyld och hade antagligen redan stått där under en längre tid. Föreställ dig en operasångare med överdrivet vibrato, som ätit krita, ser ut lite som Tito Beltran efter 5 mil på skidor och tar i för kung och fosterland. Om du nu har lite fantasi och verkligen har föreställt dig ovanstående så kommer du förstå att vi i mycket rask takt begav oss så långt bort från denna olåt som möjligt.
Kommentarer
Postat av: Kim M
Vi vill ju gärna se bilder på honom!
Postat av: Danne
Jag försökte hitta honom igår men han var inte på sin vanliga plats. Men ge inte upp hoppet. Det kommer en uppföljning ;)
Postat av: Tom
Kan det varit Ravel´s "Bolero", som violinisten spelade?
Tom in breeches am liebsten!
Postat av: Danne
Mycket möjligt Tom. Jag är tyvärr dålig på både klassisk musik och tyska så jag kör på ditt förslag tills vidare... :)
Trackback
