.

"Bip, Bip! Bip, Bip!"

Hur många gånger har man inte velat slänga väckarklockan i väggen. Halv sex varje morgon är det samma visa.

Släpa sig upp ur sängen och känna det iskalla golvet under fötterna. När man väl kommer ut i köket efter att ha varit på toa och slagit tårna i tröskeln, märker man att kaffet är slut. I ren förtvivlan rotar man igenom skafferiet efter gammalöt pulverkaffe. Mjölpaketet åker ut över hela golvet men det är inget man orkar bry sig om just för stunden. Vattnet kokar upp och slås i muggen. Kaffepulvret vill inte lösa upp sig ordentligt utan lägger sig som ett lager längst upp på ytan. Mjölken är nästan slut och samtidigt som man slår ut de sista dropparna, inbillar man sig själv att man ska komma ihåg att köpa ny på vägen hem. Kaffet dricks med stora klunkar för att slippa så mycket som möjligt av smaken. Man drömmer sig bort till en drömvärld där det alltid finns nybryggt kaffe och fulla mjölkpaket. Man väcks ur sin dröm med en svag aning om att man är sen. Slänger en blick på klockan och inser att så verkligen är fallet. Man rusar ut ur köket för att göra sig iordning. Rakningen blev det visst inget av den här morgonen heller. Kavajen är full med katthår och man förbannar sig själv för att man inte hängde upp den ordentligt igår.

Väl utanför dörren konstateras snabbt att det har snöat under natten. Man tvingas pulsa fram till bilen och innan man kan sätta sig i bilen har man hunnit förfrysa fingrarna när man skrapat rutorna. Kylan från den kalla läderklädseln går rätt igeonom byxorna och man befarar en begynnande förkylning. Vilken i sig kan vara ack så smärtsam. Vrider om nyckeln och motorn börjar hacka. "Varför just nu och varför jag", tänker man för sig själv. Efter ett tag hostar dock motorn till och bilen börjar rulla. Väl ute på vägen verkar varje trafikljus bestämt sig för att lysa rött i en evighet. Man börjar funderar på hur mycket det kostar att köra mot rött några gånger och om man eventuellt har råd med det.

På arbetets parkering får man givetvis platsen längst bort från ingången. Dessutom är parkeringsfickan så liten att man smäller dörren i betongväggen när man försöker pressa sig ut. Man svär tyst för sig själv och börjar med raska steg gå mot hissen. Inne i hissen delar man utrymmet med en småbarnsmor vars son har tryckt på varend våning, vilket resulterar i att det tar ungefär tio minuter att komma till rätt våningsplan. Man slänger sig ur hissen med förhoppningar om att chefen inte ska se att man är sen. givetvis har han hökögon och ser allt.

Efter en mindre utskällning och löfte om att jobba extra på grund av underbemanning, slår man sig ner i sitt bås. Datron krånglar som vanligt och mailkorgen är full. Vad är det för fel på penna, papper och postit-lappar?

Minutrarna kryper fram i snigelfart. Telefonen ringer oavbrutet och det enda någorlunda trevliga samtal man får är en felringning.

Klockan blir halv ett och det är dags för lunch. Ingen matlåda idag heller och den ynka halvtimmen till lunchrast räcker knappt till för ett besök hos Mc´Donalds. Istället skrammlas det lilla myntförrådet ihop och det blir en macka och en snickers från automaten i cafeterian. Visst är chokladen god men mackan såg nog sina bästa dagar någon gång förra året.

Tillbaka till arbetet och tangentbordet blir kladdigt av chokladfingrarna. Fler otrevliga samtal, datorkrångel och till råga på allt påminns man om att man glömt betala sin andel till chefens 50-årspresent. Som om man egentligen velat ge den gamla bocken något över huvudtaget.

ÄNTLIGEN är arbetsdagen slut. Man har packat ihop sina saker och står i hissen. SHIT!!!

Papprena på kontraktet är ju inte utskrivna. Tillbaka upp och igång med datorn IGEN! När man så äntligen satt sig i bilen och är på väg hem slås man av den hemska tanken att man glömt något. Vad det kan vara har man ingen aning om och det kommer man inte heller få förens nästa morgon när mjölken är slut.

Till slut är man hemma och parkerad. Dessvärre upptäcker man att hyresvärden inte alls plogat gången, vilket uppenbarligen ingår i hans arbetsuppgifter. Två arga äldre damer beklagar sig högt och ljudligt över detta. Gentleman som man är, går man och hämtar en skyffel och ser till att få in tanterna i huset. Kall, blöt och trött öppnar man till sist sin dörr. Posten väller ut i trapphuset men får bli liggandes tills nästa dag. Vad ska man med reklam och räkningar till?

Av med alla kläder och på med varmvattnet till badkaret. Sedan slås man av en mindre trevlig syn. Hela TV-rummet är fullt av vita tassavtryck, för att inte tala om soffan där två mjöliga katter ligger och spinner belåtet. Fram med kvast, skyffel och disktrasa. Allt är upptorkat och badet hägrar. Givetvis har vattnet runnit över...men vem orkar bry sig?!

När man lägger sig i karet svämmar det ju över i alla fall. Kanske dags att börja tänka på figuren?

Knappt har man hunnit sjunka ner i det gudomliga vattnet, fören telefonen ringer. Aggresivare och aggresivare ringer den. Till slut måste man svara och naken springer man ut ur badrummet. Halkar till på hallgolvet och slår huvudet i garderoben. Telefonen har slutat ringa och vattenpölen runt fötterna växer.

Kan det bli mycket värre tänker man.

Telefonen piper till och man har fått ett meddelande på telefonsvararen. varför inte lyssna av den på en gång när man ändå är i närheten.

"Hej, det är bara jag. Du verkar vara upptagen men vi kan höras senare eller i morgon. Älskar dig. Puss!"

Som i en handvändning försvann hela dagens vedermödor. Allt går att leva med. Tänk vad rätt ocd vid rätt tillfälle kan göra underverk.