.

			Landsbygd		Storstad
Areal			782,7 km2		8 869 km2
Antal kommuninvånare			3726 st		1 398 631 st
Invånare/km2			5,49 st		158 st
Och här följer en inte fullt lika vetenskaplig analys.
Köpa hus			X
Barnvänligt			X
Närhet till natur			X
Närhet till affär					X
Människors mentalitet				X
Djurvänligt			X
Ljudnivå			X
Möjlighet att vara anonym					X
Egen klädstil			X
Komunala färdmedel					X
Kultur				X

Ursäkta mig för följande inlägg men jag bara måste få ventilera detta ämne. Ämnet är löptikar och anledningen till att det tas upp är att de borde spärras in.

 

Under flera dagar har hunden varit som tokig på gatorna precis utanför huset. Han nosar frenetiskt så han nästan hyperventilerar och han VÄGRAR att gå därifrån. Tar man lite i kopplet sätter han sig på arslet och blänger surt. Sen slänger han återigen ner nosen i backen för att fortsätta lukta på något som tydligen luktar godis. Till sist tröttnar man och mer eller mindre sliter honom från platsen vilket resulterar i stora klösmärken i asfalten. Riktigt så illa är det kanske inte men det känns så.

 

Jag tycker vi kan följa bergfolket Dogonernas sätt att hanetra det här.

”Intressanta är de runda hyddor, där kvinnorna måste bo under sin menstruation. Då anses de vara orena, och ska inte blanda sig med byns andra invånare.”

Nu får jag alla feminister på mig men tänk er själva vad skönt att slippa bry sig. Männen behöver inte råka ut för några humörsvängningar och kvinnorna behöver inte bry sig om att vara trevliga. Kanske dock säkrast att bara ha 1 kvinna i varje hydda, annars kan det nog gå livat till. Samma sak skulle nu gälla löpande tikar. De får vistas på gräsmattan utanför huset men ICKE utanför gårdens gränser.

 

Nu är väl detta inte riktigt mina sanna åsikter utan enbart nu i stundens hetta. Men det känns verkligen såhär efter flertalet dragkamper. Ni får tycka vad ni vill men jag VET att flertalet av er (i alla fall männen) har tänkt liknande tankar någon gång.

 

Till sist får jag väl tillägga att jag inte har något som helst emot kvinnor vare sig de har mens eller inte. Snarare så att jag lider med de som har problem av det. Fast jag har konstaterat att det faktiskt finns kvinnor som blir gladare och trevligare under den här perioden i månaden ;)

Jaha... då har man gått upp 5,7 kg. Nej, jag har inte ätit mer onyttigt än vanligt och rört på mig mindre. Det är bara det att det nu är höst. Höst innebär massa extrakläder såsom jacka, mössa, halsduk, vantar och mina kära, kära långpantalonger. Idag var det premiär för allt detta. Det var nästan en andakt i sig att få ta fram långpantisarna och dra på dem. Men kan någon förklara för mig hur ett så tunt och åtsmitande tyg kan göra att man känner sig som ett gamalt freonkylskåp? Klumpig, orörlig och stor.

Trots detta var jag mycket glad att jag pälsat på mig allt detta för ute var det KALLT. Solen hade värmt upp luften något från morgondagens blotta 2 grader men det var inte mycket. Fast kylan bet i näsan och örsnibbarna så var det vackert ute. Jag har någon slags konstig hatkärlek till hösten. Varför kan man inte få allt som hösten har att erbjuda förutm kylan...

Hur som helst. Nu finns det ingen återvändo och långkalsongerna kommer att vara mina närmaste följeslagare i ca 6 månader framöver. Om någon månad eller två får de troligtvis även följa med inomhus och i värsta fall ända ner i sängen. Men det får framtiden utvisa!

REMA 1000! Finns det några hemskare ord? Denna affär fick hela min dag att falla samman och min livsgnista att falna. Efter en lång promenad och lite bekymmer med att hitta rätt ställe att äta på, skulle det så inhandlas mat för kvällsvarden. Nämast till hands var REMA 1000 vilken vid första anblicken verkade som en rimlig affär. Det rimliga tog dock slut redan innan passerandet av de elektroniska grindarna. Varenda kundkorg var kladdig, skitig och full med något som såg ut som fasttorkat damm. Men positiv som man va så tog man första bästa korg (som inte var allt för grisig) och begav sig in i affären. Direkt efter inträdet i själva butiken började det tynga på axlarna och modet sjönk sakta mot det smutsiga stengolvet. Jaha, tänkte man och sen upphörde all intelligent tankeverksamhet.

Handlingslistan fanns någonstans i bakhuvudet och det var bara att försöka tyda den och börja plocka varor. Ok, köttfärsen gick bra men redan vid vitkålen var allt hopp och mod röjt ur vägen. Halvtaskiga vikålshuvuden med rutten stam och insektsangripna blad. Efter mycket letande och skalande höll jag till sist dock något som liknande ett vitkålshuvud till färg och konsistens i min hand. I en tjock dimma vandrade jag sedan vidare mot brödhyllan för att försöka få tag i något frukostbröd till nästkommande dag. När jag såg utbudet förföll jag i en apatisk koma och var oförmögen att under vidare vistelse i butiken fatta ett enda beslut. Mitt sällskap var till stor hjälp och fick oss båda två samt varorna ut ur butiken.

Inte fören sent på kvällen efter ett lyckat biobesök började livet komma tillbaka. Hur kan en affär som verkar så oskyldig vara så horribel mot en människa. Vad var det egentligen som hände? Onda andar, tillfälligt nervsammanbrott eller kraftigt sjunkande blodsocker? Vad det än var så kan jag på heder och samvete garantera att det inte blir några fler besök på någon REMA 1000 för min del igen.

Det var exakt vad jag gjorde idag. Satt och kollade upp lite saker på nätet och fick av någon anledning se att det var galopp på Øvrevoll Galoppbana. Sagt och gjort. Jag försökte lista ut vilken T-bana jag skulle ta för att komma dit och sedan försökte jag hitta från stationen ut till själva galoppbanan. Inget kunde stoppa mig även om jag inte hade en aning om vart jag var. En liten ridstig gick innefrån den lilla byn i närheten och smart som jag är så tänkte jag "Om jag följer den så måste jag ju komma fram". De gjorde jag också även om jag kom in på baksidan av alltihoppa.

Nu var jag i himmelriket. Blanka muskelpaket på fyra ben som sprang omkring överallt. En galopphäst i full kondition och med muskler som spelar under den blanka hårremen är inte att leka med. Måste vara en av naturens finaste skapelser...

Inte nog med att de är fina att ttta på. Man kan även få ut både spänning och pengar av dem. Det tog ett litet tag innan jag orienterat mig på anläggningen men ganska snart hade jag hittat spelluckan, ringen och målgången. Vad mer behövs? Det började bra och redan i första loppet vann jag 35:- Andra loppet gick dock inte lika bra då "min" häst bestämde sig för att gå ner på knä och volta med jokey och allt. Varken häst eller jokey skadade sig allvarligt och Per-Anders G. (jokeyn), var tillbaka i sadeln redan till nästa lopp.

Allt som allt blev det 2 trevliga timmar med vacker utsikt, stor spänning och en sammanlagd förtjänst på exakt 200:- Helt ok tycker jag för en sådan impulsutflykt. Nu när jag hittar vägen dit och tillbaka så kommer jag antagligen att tillbringa lite mer tid där ute emellanåt. Är det någon som ska dit så kan ni ju höra av er kanske?!

Nu i september är det 10 långa år sedan min älskade häst fick somna in. Pga omständigheterna var det bäst så. Jag är i alla fall tacksam för den tid vi fick tillsammans. Nu springer han väl omkring på de evigt gröna ängarna och tro mig... springa kunde han ;) Det vet ni som träffade honom.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jaha... Då har man återigen haft en händelserik eftermiddag. Rubriken säger egentligen allt men för att utveckla det hela lite så kommer här en mer detaljerad beskrivning.

Dåre
Det började med att jag skulle på "Matstreif", en matfestival nere på Karl Johan. Väl ditkommen blev jag ganska besviken och besvikelsen gav sig inte efter att jag gått igenom alla tälten och vad de hade att erbjuda. Det som räddade hela festivalen var dock "Barnas treif". På ett litet öppet område stod det en traktor, några kaninburar, målartält osv. Här fann jag det som gjorde hela festivalen värd att gå på. NYPRESSAT HÖ! För mig som bonnpojk men strandad i storstaden är detta som rent opium. Jag bara måste få känna lukten och på mest diskreta sätt lutar jag mig ner för att inhalera den underbara doften. Uppenbarligen såg jag farlig eller konstig ut för en mamma kom halvspringandes fram och slet iväg sitt stackars barn. Hon blängde på mig och gick sedan raskt därifrån. Aningen överumplad som jag blev så reste jag mig snabbt och gick därifrån. Jag kan se morgondagens rubriker i tidningarna framför mig. "Ung svensk mann lukter på gress. Dårlig forbilde for de små."

Sjöfåglar
Jag var nu på ganska dåligt humör pga den buttra modern och bestämde mig för att överge festivalen och istället gå ner till Aker Brygge för att fika på Wayne´s. Det var inte särskilt mycket folk för att vara en lördag så min beställning gick ganska snabbt. Fick mitt kaffe och min chokladboll och hittade ett bord på uteserveringen. Dessvärre var jag inte ensam där utan tvingades dela den med diverse sjöfåglar såsom truta, mås och tärna. Jag är inget stort fan av någon av dess fåglar men jag lät dem hållas på marken framför mig. Plötsligt gick en av tärnorna för långt då den flög upp på bordet och näbbade i sig en bit av min chokladboll. Jag undrar hur mitt ansiktsuttryck var innan jag fattade vad som hände. När jag väl förstått vad fågeln höll på med fick den en sked i huvudet. Nu kommer säkert några av er att tänka djurplågeri men ärligt talat så bryr jag mig inte det minsta. Ska han smaka av min kaka så får han ta och betala också!

Kaffesump
Min lilla teater med fågeln uppmärksammades av några närvarande gäster och förbipasserande. Några blickar blev det väl men inte mer. Fåglarna höll sig borta från mitt bord resten av tiden och jag satt och njöt till ljudet av vågor som kluckade mot bryggan. Jag funderade inte så mycket på hur mycket kaffe jag hade kvar i koppen utan drack som vanligt tills det tog slut. Dessvärre ville jag absout inte ha slutet av det som fanns i den här koppen. Se bild...

Vaknade idag också. Solen sken in bakom gardinen som täckte fönstret. Gick upp och satte på mitt morgonkaffe som dracks under andakt till "Fråga Doktorn" på SVT2. Sedan bar det av på långpromenad med både tvåbenta och fyrbenta. Endast 12 grader celsius ute och mössa och halsduk var ett måste. Dock blev det lite varmt efter en stund men hellre det än att frysa.

Halvvägs minskade vår lilla trio ner till en duo då Mr H bestämde sig för att hoppa av vid sin arbetsplats. Vi vinkade farväl av honom och fortsatte vår promenad hemåt. Det finns natursköna stigar även mitt inne i storstan Oslo och bilderna nedan är bevis på det...

Just nu står det en sockerkaka i ugnen som väntar på att få ett täcke med chokladglasyr på sig. Jag har konstaterat att jag bakat väldigt mycket kakor sedan jag flyttade till Oslo. Det har blivit bla chokladbollar, div pajer, morotskaka, äppelkaka, tuppakaka, kladdkaka, kanelbullar m.m. Jag tycker ju att det är väldigt roligt att stå i köket men denna avsevärt stora konsumtion av sötsaker kan väl aldrig vara nyttig. Eller har jag (förhoppningsvis) fel?

Hur som helst så kommer jag inte att sluta. Kakor, bullar, mat och allt annat man kan stoppa i munnen är en stor passion och en stor del av min vardag. Det känns lite som att jag håller på att gå igenom alla Oslos cafér med någon form av betygsättningssystem. Så kommer DU till Oslo någon gång så kan du alltid få tips om vilka cafér som är värda ett besök och vilka du defenitivt skall undgå. Är du riktigt snäll kanske du tom kan få personlig eskort och sällskap av undertecknad. Men då får du allt be snällt ;)

Igår var det en mycket trevlig dag här i Oslo. Dagen inleddes med en långpromenad ut till Bygdö. Solen sken och höstkylan var nästan uthärdlig. Väl hemkomna bestämde vi oss för att gå en tur på stan och utföra div sysslor. Första stoppet på vår tur var posten. Här skulle det inhandlas frimärken för att kunna skicka brev land och rike runt. Precis innan posten var det en byggarbetsplats. Som vanligt funderade vi inte mycket på detta utan promenerade glada förbi. Då får vi höra hur en av arbetarna dumförklarar oss bakom våra ryggar. "Tänk att folk kan va så dumma, de förtjänar att få en balk i huvudet, inte visar de någon hänsyn etc." Det visade sig att de höll på att fira ner en stor balk ifrån taket och ner på vägen. HUR skulle jag kunna veta det? Det står en karl med en stor lina som sträcker sig upp i luften. Inte tittar jag upp för att se vad som finns i andra änden. Jag tyckte han var lika dumsom han tyckte vi var. Han kunde gott och väl ha gjort oss uppmärksamma på att det fanns flygande balkar i närheten om han nu tyckte att det var ett problem att vi gick där under. Precis innan postterminalen såg jag en liten blomsteraffär som reade ut rosor för 10:- styck. Hade allvarliga funderingar på att köpa en och gå tillbaka med till honom. "Ursäkta att jag är så dum och inte tittar upp i luften samtidigt som jag går!" Nu blev det dock inte så då jag antog att jag antagligen hade åkt på en fet smäll istället för att få en ursäkt.

Dagen fortsatte i alla fall med en trevlig fika inne på en bakgård innan vi fortsatte till ett nyöppnat ställe som reade ut skor. Det var ingen större lycka på skofronten och mina gamla sneakers får snällt hänga med ett tag till. Nu styrde vi våra steg mot Akershus Fästning. En stor borg mitt inne i Oslo som faktiskt var riktigt mysig. Vi hittade några stora kanoner som jag inte kunde låta bli att leka med. (se resultatet nedan)

Jag hävdar bestämt att det bor ett litet monster i mig. Det är relativt harmlöst men kan förvandlas till en ondsint varelse när det gäller teknik och elktronik. Han förstör mina saker helt utan anledning. Jag vet inte vad jag ska göra med honom eller hur jag ska bli av med honom. Inom de senaste 5 åren har han haft sönder följande saker:

* 3 st datorer - Virusangrepp, obrukbara
* 1 st dator - Hårddiskkrasch, obrukbar
* 1 st dator - Kosrtslutning i hela systemet, obrukbar
* 1 st laptop - Spräckt skärm
* 1 st laptop - Elfel, åtkomst nekad, obrukbar
* 1 st mobil Nokia 3210 - Spräckt skärm
* 1 st mobil Nokia 3310 - Söndertrampad av hästen
* 1 st mobil Sharp GX30 - Skickade meddelanden i tid och otid, vägrade ta emot samtal
* 1 st mobil Ericsson C702 - Inlämnad på service efter 1 mån pga att den vägrade starta
* 1 st kamera Olympus c370 -Käkade batterier som besatt, vägrade sedan starta
* 1 st kamera Kodak z1012 - Vägrade starta efter hemresa från USA
* 1 st kamera Kodak z712 - Fick bada i saltvattnet på öland
* 1 st kamera Samsung s760 - Bilder ser ut att va tagna under jordskalv av parkinsonpatient
* 5 st Visa-kort - Magnetremsan ger upp
* 1 st bil Ford Scorpio - Motorn rusar, bilen dör, ratten låser sig
* 1 st bil Saab 9000 - Imploderar på motorvägen (se inlägg "19 timmars kaos...")

Kanske inte riktigt så det fungerar men att hunden har hjälpt mig att gå ner i vikt är det inget snack om. Långa promenader varje dag samt en hel del lek och bus hemma gör att man lätt kommer i trim. Att han sedan kan vara en ängel och bara ligga och "kosa" i soffan på kvällarna är ju ett stort plus. Hur mysigt hade det varit att sitta i soffan tillsammans med trappmaskinen eller hantlarna?

Även för social samhörighet är hunden bra. På era promenader träffar man alltid andra människor med hund som man slänger käft med någon minut. Kanske inget långvarigt men det är trots allt socialt umgänge.

Igår såg jag honom igen. Min violinist med sin vita elfiol (se inlägg "gatumusikanter"). Tyvärr kunde jag inte stanna någon längre stund men det gjorde inte så mycket. Bara det faktum att han var tillbaka gav mig glädje och hopp om att jag kan få se honom igen.

Det låter jättekonstigt men av någon anledning blir jag trollbunden av denna man. Mitt längsta möte med honom hittills varade i ca 10 minuter men kändes snarare som några sekunder. Han spelade ett klassiskt stycke (vet tyvärr inte vilket) som började långsamt och succesivt byggdes upp till ett allt raskare och raskare tempo. Hans fingrar sprang över strängarna (ja, jag tittade noga) och jag kunde inte för allt i världen höra en enda felaktig ton. Jag satt nog och blev lite avundsjuk. Jag vill också kunna spela ett instrument, inte bara spela utan verkligen bemästra det.

Jag kommer försöka höra honom många fler gånger inom den närmaste framtiden. Jag ska ta mig en hel förmiddag och sätta mig på en bänk vid sidan av honom.
(Är det oförskämt att ta med popcorn?) Där ska jag sitta och bara njuta. Blunda, lyssna och njuta.
Givetvis kommer han att få en slant också. Jag är inte så hjärtlös som jag kanske verkar emellanåt.


När jag ändå håller på måste jag bara få berätta om en aningen mindre fin upplevelse. Inte långt ifrån "min" violinist står det oftast en herre i 50-årsåldern och sjunger opera(eller nåt). Det brukar inte låta något vidare utan man passerar raskt förbi för att slippa höra honom. Iof imponeras jag lite av att han orkar stå och gapa så länge som han faktiskt gör. Hur som helst. För någon dag sedan så gick vi återigen förbi denne man men nu lät det värre än vanligt. Han var förkyld och hade antagligen redan stått där under en längre tid. Föreställ dig en operasångare med överdrivet vibrato, som ätit krita, ser ut lite som Tito Beltran efter 5 mil på skidor och tar i för kung och fosterland. Om du nu har lite fantasi och verkligen har föreställt dig ovanstående så kommer du förstå att vi i mycket rask takt begav oss så långt bort från denna olåt som möjligt. 

Abstinens - det besvär en person som bryter en inrotad vana upplever

Detta är just vad jag är på väg att genomleva nu. Sedan jag sålde min häst i november -08 har det varit väldigt tunt på hästfronten. Har ju inte kunnat hålla mig borta helt utan sett till att ha lite elever som jag kunnat träna och följa  med på tävlingar. Trots detta tror jag att jag endast suttit på ryggen 1 enda gång under drygt nio månader. Det är alldeles för lite. Kände mig som en nybörjare igen. (Mantag, ner med tårna, framåtlutad, ankstjärt m.m.)

 

Sedan jag flyttade till Oslo för ca sex veckor sedan har jag dessutom inte haft någon som helst kontakt med de små liven. Sex veckor utan en mule som letar efter godis i handen eller en svans som piskar upp i ansiktet. Hur är detta möjligt? Jag är ju född för att umgås med dessa djur. Jag vet att jag inte är riktigt klok men vilken person som håller på med hästar är det? Jag tycker om att fodra klockan 06.00 varje morgon. Jag tycker om att stå med hästskit upp till knän a på gödselstacken när skottkärran har vält. Jag tycker om att bli släpad över hela gårdsplanen av en vinteryster häst en sen midvinterkväll. Jag skulle kunna fortsätta i evighet men det skulle antagligen trötta ut er totalt.

 

Kontentan av ovanstående är i alla fall att jag snart och då menar jag mycket snart behöver någon form av kontakt med de små liven. I annat fall är jag rädd att jag hamnar på hispan eller något liknande men så långt hoppas jag att det inte går i alla fall. Förhoppningsvis kan jag hålla mig till den 5/10 då jag troligtvis ska arbeta på Oslo Horseshow. Vad gör man inte...

 

Jag har dessutom märkt att det är väldigt lite häst i bloggen. Jag ska nog försöka plocka in lite mer av den varan framöver utan att det för den skull skall bli en ren hästblogg á la 14-åring. Vill ju ha en bred läsarkrets ;)

Vardagen som hemmafru är ganska trevlig enligt mig. Man kan pyssla och dona med hemmet och allt vad det innebär och sedan koppla av en stund. Sen får man sällskap när "guben" kommer hem och man tillbringar en trevlig eftermiddag kväll. Varför finns det inga moderna hemmafruar idag som kan tänka sig att vara som "gamla hedeliga hemmafruar"?

Tvätta lite



Diska lite



Dricka lite kaffe



Äta en och en annan bulle



Och till sist bara koppla av i en skön stol



Jag säger bara en sak. UPP TILL KAMP alla hemmafruar där ute. Det är ett gamalt fint arv vi förvaltar.

I Norge tycker de om att diskriminera svenskar. Dock gör de det på ett lite fint sätt. Bäst märks detta när man skall betala med kort någonstans.

Jag är sedan flera år innehavare av ett VISA-kort som har följt mig genom både livet och världen. Aldrig förr har det varit några som helst bekymmer med detta kort, fram tills nu! Egentligen är det inget fel på kortet mer än att det råkar vara svenskt. I vissa av betalstationerna här i landet tar de nämligen inte svenska kort. Det spelar ingen roll om du har VISA, Mastercard eller något annat. Är det svenskt så är det kört! Jag hade förstått om de va så att de inte godtog en viss typ av kort tex American Express men att diskriminera alla svenska kort är för mig obegripligt.

Inte nog med detta. Man ska dessutom behöva göras till åtlöje för att man har svenskt kort (eftersom banken här i Norge inte behagat och skicka mitt nya kort än.) För någon dag sedan så skulle vi fika i lugn och ro tänkte vi. När jag skulle betala så var det precis som jag beskrivit ovan, de tog inte svenska kort. Nåväl, det var ju inte hela världen utan vi klarade det lätt ändå men när kvinnan (skall uttalas hårt) vid espressomaskinen hör att jag har svenskt kort tittar hon på mig och säger "Ha, ha". Ha, ha på dig själv du säger jag och låtsas oberörd.

Till sist får vi vårt kaffe i alla fall (som för övrigt var mycket för starkt) och sätter oss på uteserveringen. En trevlig pratstund förflyter och vi börjar fundera på att dra oss vidare. Jag har lite skum från min cappucino kvar i koppen och min avsikt är att äta upp det innan vi går. Tyvärr hiner jag int mer än höja skeden innan den onda kvinnan inifrån står vid min sida. Hon slänger sig fram efter min kopp och tittar förnärmat på mig "Skulle du ha det där eller?". Ja, jag hade tänkte det men ta den nu. Hon spänner sina onda små ögon i mig och säger "Get a life!"
HALLÅ!!! Jag undrar vem det är som ska skaffa sig ett liv. Uppenbarligen är hennes så pass misserabelt att hon måste trackasera sina kunder under arbetstid för att över huvudtaget få någon mening i vardagen.

Ja, ja. Nu får man väl stå ut med en del när man faktiskt är invandrare.
Men vänta ni bara... Hämnden är ljuv!
Och hämnden kom bara någon dag senare. Vi besökte samma ställe och satte oss på uteserveringen. Där utveklades min hemska plan. Jag kände mig riktigt ond när jag planerade den och satte den i verket. Jag började mata småfåglarna!

Ha, ha, ha. Det kan de gott ha. De ska lära sig att respektera svenskar med respekt. Så det så.

Min onda plan satt i verket

Kan inte hjälpa det men jag älskar verkligen den här versionen av A.F gamla klassiker "Think". Att djuren sedan är lite småroliga att titta på gör ju inte saken sämre ;) Känner dessutom igen katten i chipspåsen så väl... har haft en som var precis likadan. Sen kan jag identifiera mig väl med isbjörnen som ger gärnet men som tappar lite kontroll...

Lyssna/titta och njut!

Hela gårdagen kan vi väl sammanfatta som stenhårt. Fika på eftermiddagen ute på Grönland där vi satt på ett betonfundament och fikade. Värre blev det dock framåt kvällen då vi blivit varslade om att det på operataket skulle hållas filmvisning på storbildsskärm av "Flickan som lekte med elden". Givetvis begav vi oss dit eftersom det dels var gratis och dels passade på att träffa vänner.

Jag kan efter nästan 3 timmar att operatakets vita, italienska marmor är hård och kall. Trots detta och vinden i öronen satt jag som fastnaglad under hela filmen. Den kan varmt rekomenderas men kanske inte på utomhusbio.

Hur skulle mänskligheten klara sig utan kaffe? Det skulle bli en fortsättning på Sally Svantessons "..vaknar med blodsockret nere vid fotknölarna." Kaffe ger energi, ork, mersmak osv. Själv är jag inne på min andra mugg för dagen och fler kommer det bli.

Onödig Fakta
* Kopi Luwak - Det dyraste kaffet i världen. Ett kilo av de sällsynta kaffebönorna kostar i Sverige cirka 7 000 kr.

* Norden har världens största kaffekonsumtion. 1:a Finland, 2:a Sverige och 3:a Norge.

* Den första kaffebryggaren uppfanns 1802 av fransmannen Desscroisilles

* Det finns ca 100 olika kaffearter

* 1685 kom kaffet till Sverige

* Du som kaffedrickare löper 66% mindre risk för att begå självmord än en person som inte dricker kaffe

* Om du skriker i 8 år, 7 mån och 6 dagar har du producerat tillräckligt mycket energi för att värma en kopp kaffe

* Kaffe sägs vara bra mot ändtarmscancer

* Det finns 8 olika nivåer av rostning på kaffebönan

* En studie i Schweiz har visat att kaffe har en stark antioxidativ effekt - fyra gånger mer effektiv än grönt te.

Nu har du fått lite fakta att tänka på. Kanske ska du ta dig en kopp kaffe och begrunda dessa fakta djupare?

Cappucino

Hittade dessa elefanter på BR leksaker och tyckte de va gulliga (och lite porriga). Även om de behövde lite hjälp pga blygsel så tror jag att de numera lever lyckliga i alla sina dagar!

Sitter och lägger över lite filer från skiva till datorn när jag hittade detta påbörjade manus. Vet inte riktigt vad jag tänkte när jag skrev det men det beskriver en typisk dag för mig under början av 2008. Saknar det konstigt nog och vill emellanåt tillbaka...

"Klockan slår 10:00, nyckeln vrids om och dörren öppnas. En ny arbetsdag har åter börjat. Sätter mig ner med morgonkaffet och en illa tilltygad mazarin. Tittar på mazarinen och undrar vad den stackaren varit med om. Inte nog med att den låg upp och ner när den levererades, den har dessutom begåvats med endast en liten prick glasyr ute i ena kanten. Trots detta utseende smakar den gott och ger mig en nödvändig blodsockerhöjning inför dagen.

Minutrarna går riktigt långsamt. Klockan närmar sig halv tolv och den enda kund vi haft är en spelare som skulle byta en trisslott. Högen med korsordstidningar på bordet framför mig bara växer. Tillsamans med halvdruckna LOKA-flaskor och kaffemuggar, utgör de en större del av min tillvaro just nu.

 

Ett outhärdligt plingande från klockan i kassan väcker mig ur mina tankar. ”Människa i nöd”, tänker jag och hasar mig ut till kassan.

 

- Jag har vunnit 50:- på den här trisslotten, hör jag någon småskrika. Jag vill ha 25:- tillbaka och en ny lott. MED VINST!

 

Hur många gånger har man inte hört de orden?!

 

Jag har kommit på ett eget sätt som dels gör mig befriad från eventuella vinstlöften samt ger mig en chans att pika kunden i fråga. Helt sonika tar jag upp en bunt med lotter, håller fram den mot kunden och säger:

 

- Då får du välja själv, så kan du inte skylla på mig sen.

 

Så enkelt är det att vara spydig utan att vara otrevlig.

Kunden tar sin nya lott och ställer sig en bit bort för att skrapa. Jag ser besvikelsen i hennes ögon när det inte var någon vinst. Moloket släntrar hon ut genom dörren och jag kan inte hålla mig utan ropar glatt ”Bättre lycka nästa gång”.

 

Jag drar mig tillbaka till köket och mina korsord. Kaffet från i morse har hunnit bli kallt men vem orkar bry sig. Det är inte så petigt om det är varmt eller kallt. Huvudsaken är att det smakar kaffe och innehåller koffein.

 

Nu kanske du tror att jag är ensam här på jobbet.? Det kan jag lova att jag inte är. Idag jobbar jag med Sara. Hon säger inte så mycket idag utan sitter mest och löser korsord, leker med sin telefon, äter och dricker Coca-Cola Light. Hur mång burkar hon satt i sig under sina år här vågar jag knappt tänka på. Men jag kanske är den siste som ska säga något. Har väl hällt i mig ett imponerande antal liter kaffe.

 

Det börjar närma sig lunch och nu kanske det äntligen blir lite att göra. Klockan slår 12.00 och på radion hörs den välbekanta signaturen för nyheterna. Inte ett ljud hörs utifrån entrén. Sara och jag tittar på varandra men ingen säger något. Efter att vi suttit så ett tag brister vi i skratt och vänder oss sendan neråt mot var sitt korsord. Ruta efter ruta fylls i utan att det hörs så mycket som en antydan tilll någon kund. Nähä, tänker man och sen är man snabb med att skylla på att det är onsdag och att kunderna inte kommer fören i morgon. Eller så kommer de i alla fall på fredag för då är det tacobuffé. Buffé är bra. Då får man äta så mycket som man vill. Är man dessutom lite smart så betalar man bara för en och sen låter man sitt sällskap smita in när ingen ser. SNÅLA BÖNDER!!!

 

Till sist kommer det dock några kunder. En soppa och en paj till ett äldre par. De äter upp och på utvägen tackar de så hemskt mycket för den goda soppan och för pizzan. Frågetecknet i ansiktet på mig måste vara stort för de tittar lite kostigt på mig innan jag snabbt säger tack och hej då. I samma stund som det äldre paret lämnar huset kommer det in ett gäng med yngre kvinnor. De beställer långsamt och noggrant. Var sin Caffe Latte blev resultatet. De säger att de väntar på en väninnan. Det skiter väl jag i, tänker jag tyst för mig själv och ställer mig vid kaffemaskinen. SKIT! Mjölken räcker inte. Springer in i köket med 40:-. och halvskriker till Sara att hon faktiskt får springa in till ICA och köpa mjölk. Hon blänger på mig och ger sig sen iväg. På något konstigt sätt lyckades kaffet bli klart inom rimlig tid och kvinnorna verkar lika glada som förut. Minutrarna rullar på utan att det händer något mer. Rätt som det är störtar det genom dörren in en kvinna som snabbt försvinner in i caférummet. Lika snabbt som hon kom in kommer hon fram till disken. Ursäkta, jag skulle bara se om mitt sällskap var här, säger hon stressat. Hon vet precis vad hon vill ha. En Loka Päron och en grov fralla utan smör och endast skinka. Jag bantar, slänger hon ur sig i förbifarten.Inte för att hon behövde gå ner något men kunden har alltd rätt så hon får vad hon beställde. Det går ytterligare en stund och några spelare släntrar sig in och ut ur spelhörnan. Då kommer den stressade kvinnan tillbaka. En daimbiskvie och ett wienerbröd, säger hon glatt. Hon finner det troligtvis alldeles naturligt att man får äta kakor när man bantar. Men som tidigare nämt så har kunden alltid rätt. Jag är nästan lite skeptisk till att lämna över kakfatet men till sist får hon tallriken i handen och vandrar glatt iväg. Intelligensbefriad, tänkter jag. Vad skönt. Varför kan inte jag vara det ibland?

 

Luncherna är över. Det var en mycket lugn dag idag. Nu väntar bara de sista spelarna vid 17-snåret. Kanske vill någon av dem ha den sista baguetten eller salladen som står kvar i kyldisken sedan igår. Sara och jag har tråkigt. Vi bestämmer oss för att skrapa lite lotter. Det är ett av de få nöjena vi har här uppe. Vi skrapar lotter och lägger ev vinster på hästarna tills kvällen. Ofta vinner vi inget men en gång vann vi ca 50:- var. Det var inte illa.

 

Kvällen är nära och det har redan börjat skymma ute. Spelarna har kommit och gått. Sara har börjat plocka undan i köket och jag blänger argt på de sista kunderna som inte gör den minsta tillstymmelse till att resa på sig. Till sist går nyheterna igång på radion. Snabbt släcker jag ner kakdisken och plockar in kaffet. Kanske denna lilla vink får de släntrande gästerna att gå. Dock reser de sig inte fören jag låst dörren. När de kommer fram till dörren sliter de förtvivlat i den och sedan vänder de sig mot mig. ”Det är låst”. Jasså, är det, tänker jag. Ni får vrida på den lilla spaken så kommer ni ut, säger jag så glatt jag kan.

 

Gästerna lämnar oss och kassan räknas. Ingen vidare dag ekonomiskt sett. Men man får väl vara glad för det lilla."

 

Alltså en helt vanlig dag för mig på mitt dåvarande jobb... Saknar både det och mina arbetskamrater (min familj).

 

 

Nu är jag äntligen så norsk jag kan bli. Personnummer, bankkonto, norskt mobilnummer, adressändring etc. ALLT är gjort. Nu ska vi bara se hur lån tid det tar innan de slänger ut mig från landet och kallar mig landsförädare eller nåt.

Nu känns det mesta uppordnat i mitt liv. Allt pappersarbete är avklarat, mina saker är på plats, jag börjar lära mig stan osv, osv. Nu är det bara ett jobb som saknas men det kommer väl det också.

Det blev ett kort inlägg idag men kolla in igen i morgon då det förhoppningsvis kommer ett längre och en aning mer meningsfullt ;)

Nu har jag befunnit mig i Oslo i lite drygt en månads tid och det är speciellt en sak som fascinerar mig stort. Det är hur hurtiga alla Oslobor verkar vara. Man kan inte gå utanför dörren fören det kommer en joggare eller cyklist. Folk springer i tid och otid och de är dessutom korrekt klädda för ändamålet. Löparskor, löparbyxor, MP3-spelare m.m. Med rödmosiga kinder, släpande steg och stukade handleder tar de sig fram på gator och genom parker. Skulle det hemska inträffa att det är röd gubbe vid ett övergångsställe, måste de frenetiskt stå och hoppa upp och ner för att inte tappa takt och flås.

 

Nu är det ju som sagt inte bara joggare man stöter på utan även cyklister. Alla iförda cykelbyxor och hjälm, nästan i alla fall. Emellanåt ser man även affärsmän i kostym med ryggsäck och gympaskor komma cyklandes. Jag hoppas innerligt att det i ryggsäcken ligger ett par bättre skor att ha samanträden i. Denna kategori av folk träffar man även på stressandes fram på gator enbart med hjälp av apostlahästarna.

 

Ska man se på åldersfördelningen så är det säkert en snittålder på 45 år. Det är ett stort antal äldre människor som också ängnar sig åt dessa aktiviteter. Det bästa exemplet såg jag härom dagen då jag utanför Oslo City såg en äldre dam i 70-års åldern komma pilandes med sin rullator. Hej va det gick! 1, 2, 3 grön gubbe. Ner för trottoarkanten, en trång passage mellan två turister, smeka trikken (spårvagnen) i kurvan, upp för nästa trottoarkant och iväg ner längs gatan. Det gråa håret stod som ett kvastskaft efter henne där hon med enorm fart försvann. Finns det Olympiska Spel för pensionärer? Hon hade hur som helst varit en god segerkandidat i 100m rullator.

 

Anledningen till att jag lagt märke till alla dessa hurtiga människor är antagligen att jag själv tyckte att jag var hurtig innan jag flyttade hit. Jag var ju faktiskt ute och gick en ordentlig runda om dagen. Dessutom blev det mer än en runda efter flytten eftersom hunden krävde rundor han också. 2-3 timmars promenad om dagen anser jag vara en hygglig motion. Men då får man höra om någon som cyklar till och från jobbet med 3 timmars cykeltid ENKEL resa.

 

Kanske lika bra att leta fram en rullator och börja träna för stundande OS. Det är inget fel i att vara väl förberedd.

 

Klara... färdiga... RULLA!

I Norge äter de en del för mig konstiga saker. Tänk dig själv en brun, hård ost som med fördel äts på våfflor. Eller hur gott låter det med medister eller kjøttdeig? Båda dessa är egentligen köttfärs.

Hur som helst... Här följer några exempel på konstig norsk mat.

I helgen har jag varit hemma hos mina föräldrar i Sverige och hämtat lite saker etc. På måndagmorgonen var det dags att åka tillbaka till Oslo. Nedan följer en utförlig redogörelse för 19 timmars kaos...

05.00-06.00
Uppstigning efter ca 4 timmars sömn. Ingen bra start på dagen men det får väl gå. Det är ju bara 7 timmars körväg till Oslo och med kaffe i kroppen så är väl inte det några problem.

06.00-07.00
På väg. Stannar och tankar i Tranås på JET för att försöka hålla nere kostnaderna så mycket. Totalt onödig info är att besinen kostade 11.84 SEK.

07.00-08.00
Sträckan Tranås - Motala avverkas. inga större missöden någonstans på vägen. Resesällskapet har vid det här laget somnat.

08.00-09.00
Stannar på Shell i Motala för att köpa kaffe och byta trisslotter. Fortsätter på väg uppåt landet på mysiga vägar i solens lågt stående ljus.

09.00-10.00
Passerar Kristinehamn och kommer ut på E18. Ca 2 mil innan Karlstad börjar det plötsligt slå i bilens underrede och jag stannar. Förstår ingenting (som vanligt när det gäller bilar) men öppnar motorhuven och låtar motorn svalna en aning. Kan sedan fortsätta köra. Kommer dock bara 1 kilometer innan bilen slår hejvilt och tvärdör. Hinner köra in till kanten och blir ståndes där. Ut igen och titta under huven. Konstaterar att oljan var jätte slut och det är bara att gå 2 kilometer till närmsta mack för att köpa olja. Sagt och gjort. Oljan blir ifylld men bilen vägrar starta. Har insett vid det här laget att bilen är väldigt illa däran och första prioritering är att få den till macken. Efter mycket hostande och harklande från bilen tar den så sina sista krafter och startar. Den ömsom släpar sig och ömsom hoppar fram på motorvägen. Det slår kraftigt i underredet och efter några hundra meter händer det. En kraftig smäll hörs. Det ljöd som en pisksnärt i mina öron. Bilens inre delar spottas ut över motorvägen och med ett skrik i paniksmärta dör bilen i ett mycket kraftigt moln av rök. R.I.P Eskil!!!


Jag är nu hysterisk och lång ifrån rationell. Får ändå delarna avsparkade från vägen, ringer min far och hasplar ur mig något hysteriskt samtidigt som jag försöker få Håkan (resesällskapet) att hitta en varningstriangel. Inte den lättaste uppgiften eftersom hela bilen är fylld med väskor och IKEA-kassar i mängder. Den kommer dock på plats och pappa har lovat ringa tillbaka. Lämnar bilen på vägen och beger oss till macken för vidare konsultering. Får lift de sista 100-talet metrar av en mycket sympatisk kvinna i 35-års åldern. Tack för att det forfarande finns hedersknyfflar där ute!

10.00-11.00
Sitter nu på Värmlands Rasta i Väse. Pratar i telefon med pappa och den ängeln lovar att komma upp och hjälpa oss med allt. Jag är fortsatt hysterisk och hade inte Håkan varit med så hade jag satt mig ner och tjutit floder över min döda bil, min okunskap och det faktum att jag varit ensamast i hela världen.

Efter att ha suttit på skatteetaten i flera timmar (se bild) samt väntat i fyra veckor, fick jag idag äntligen mitt norska personnummer. From den 9/9 är jag registrerad som invandrad till Norge. Invandrad fresten... det låter så stort. Jag är i alla fall glad att den administrativa biten är över. Nu kan jag börja ordna upp en massa saker som jag tidigare inte kunnat. HURA!

Idag har jag utvecklat ett nytt beroende. Jag har blivit korsordsmissbrukare!

Under dagens första timmar har jag redan löst fyra stycken korsord och fler kommer det att bli. Är det tävlingsmänniskan i mig som på detta sätt får sin lust tillfredställd? Tro inte för allt i världen att jag löser korsord som rent tidsfördriv. Tvärtom är det en kamp på liv och död mellan mig och de andra tävlande. Jag måste bara vinna och ha flest korrekta lösningar. Det finns ju både skraplotter, köksgeråd, teknikprylar, salladsbestick och allt annat möjligt att tävla om. Vem vill inte ha ett par rosa trädgårdshandskar? Mina eventuella vinster kommer att publiceras här på bloggen för allmän beskådan och beundran.

Ja, jag erkänner mitt beroende och anser därmed att jag kommit förbi första fasen som är "förnekande". Dock kanske jag behöver hjälp med följande faser. Någon som har nummret till AKL (Anonyma Korsordslösare)?

Ibland vet man inte varför man tänker på vissa saker, man bara gör det. Oftast är det dessutom totalt onödiga tankar som verkar komma i brist på intelligens. Just den här dagen var totalt befriad av intelligent innehåll så jag började fundera på trapporna i Frognerparken. På ett ställe finns det fyra stycken trappor som alla leder upp mot en platå. Trapporna nummer 1,3 & 4 har nitton stycken trappsteg vardera medans trappa nummer 2 endast begåvats med femton. Varför denna asymmetri? Borde det inte vara mer logiskt att sätta den trappan i början eller slutet. Antagligen finns det någon väl uttänkt förklaring till detta fenomen men för tillfället kan jag inte komma på någon. Jag vet vad du nu tänker. Du tänker ”Det är väl pga olika nivåskillnader.” Det är mycket sannolikt att så är fallet men min fråga kvarstår. Varför? Tittar man på parken i helhet så är det ett ingengörs- och trädgårdsmästerverk i särklass. Stora gräsmattor, alléer, rosenrabatter, fontäner, skulpturer etc. Lägger man ner så mycket tid och pengar på ett grönområde mitt i Oslo så hävdar jag fortfarande att man skulle kunna ha byggt samma antal trappsteg på ALLA trapporna.

 

Trots detta lilla felsteg i beräkningarna tycker jag mycket om parken. Det är lite som att ha hembygden några hundra meter från husdörren. Tack Hans Jacob Scheel,Bernt Anker,Marius Røhne, Gustav Vigeland m.fl för denna oas i storstadsjungeln.

Eftersom solen behagade att bryta sig igenom det mörkgrå molnskalet så bestämde jag mig för att ta en 2-timmars promenad ut till Bygdø. Allt var frid och fröjd ända tills på hemvägen. Jag tyckte att skogen verkade mer lockande än betongen och asfalten (som vanligt), så hemfärden bar igenom bokskogen. Plötsligt hör jag något prassla till på vänstersidan om mig och jag ser en ekorre kila upp för en granstam som infann sig bland alla bokstammar. Fascinerad som jag är av dessa djur så bestämmer jag mig för att försöka få ett kort på den. Det skulle jag inte ha gjort. Just detta praktfulla exemplar av Sciurus vulgaris var allt annat än en linslus. Kvickt kilade den högre upp i granen och satte sig till rätta bakom en gren. Men eftersom jag inte är den som ger mig i första taget så blev jag kvar i hopp om att den någon gång skulle ge med sig. Efter att vi stirrat på varandra i säkert 10 minuter tröttnade den uppenbarligen och började gå till handgripligheter. Kotte nr 1 missade mig precis medans kotte nr 2 träffade skärmen på kepsen. Jag beslöt mig då för att den dåiga bild jag trots allt fått fick duga.

En aning skärrad av denna våldsamma ekorre lyckades jag irra bort mig i skogen och kom så småningom ut vid Olso Roddklubb. Runt denna klubb (och hela småbåtshamnen) är det högt staket och inte en chans att ta sig ut någonstans. Det tog säkerligen 20 minuter och många konstiga blickar innan jag hittade en utväg. Vad är det för konstigt med en omkringirrande svensk föresten? Väl ute från hamnen fann jag en stor MAXI butik som jag aldrig sett innan. Hade det int varit för de stora skyltarna precis utanför entrén så hade jag även denna gång bara gått förbi. Nu var det dock något som fångade mitt intresse och jag gick in genom de stora glasdörrarna. En aning fascinerad (och kissinödig) sprang jag väl omkring som en yr höna i jakt på ingenting egentligen. Precis innan jag beslutade mig för att lämna affären, föll blicken på en teflonbelagd ungssäker form. Nu snackar vi inte någon billig plåtform från Euroshopper som slår sig efter första användandet. Nej, vi talar om en äkta i stengods. precis en sådan som jag letat efter en längre tid men inte vill betala 900:- för. Den ovala formen och dess vita yttre gjorde mig varm i hjärtat. Ännu värmare blev jag när jag såg priset. "Tilbud 49,90". Min lycka var gjord och oavsett vad som händer idag så har jag i alla fall fått en teflonbelagd, ungssäker form för det humana priset av ca 60 SEK.

Jag lovar att det är en ekorre med på bilden

Så kom hösten! Inte smygandes och försiktigt knackandes på dörren utan med stora bestämda kliv gjorde den entré. Ena dagen sommarvärme och nästa gråmulat, kallt och blåsigt. Härom dagen fick jag det första gulnade lövet i huvudet. Är inte riktigt säker på om jag vill att hösten kommer...ÄN. Vid en promenad uppe på Holmenkollen för någon dag sedan var avsaknaden av mössa och halsduk stor. 371 meter över havet är det betydligt kyligare än nere i innerstan.

Trots det kylslagna vädret är det något mysigt som hänger i luften. Kanske är det bara det faktum att luften blir kyligare och därmed upplevs renare? Man ser inte längre människor med kortbyxor och t-shirt på promenad. Det är långärmat och jeans som gäller. Den tidigare så uppskattade sommarskon har även den bytts ut mot en mer robust höstsko. Skulle det falla regn någon dag så åker gummistövlarna fram. (Dock inte mina efter som jag av princip vägrar äga ett par.)

Hösten har alltså officiellt anlänt. Under nästkommande månader kommer den att succesivt att krama sina kalla händer hårdare och hårdare om naturen. När dess händer är helt knäppta skall hösten så lämna över till vintern som sakta sveper in allt i sitt vita dun. Men tills dess är det långt kvar.

Entonig, sorglig och omelodisk är sången. Sången som gatumusikanterna spelar. Sången som hörs i var och varannan park. Sången som får mitt huvud att värka.

 

Gatumusikanter finns det gott om i Oslo. Några förvånansvärt bra men flertalet faller under kategorin tragiska. Dessa tragiska figurer spelar mestadels dragspel och ser ut att vara av polskt ursprung. Det är inget fel på deras dragspelsteknik, skickliga skulle jag rent av vilja säga men det kanske man blir när man enbart kan framföra en melodi. Vart man än går och oavsett vem av dessa musikanter man stöter på så är det samma melodi. Hur kommer det sig att alla spelar samma? Bor de i ett stort kollektiv för gatumusikanter där de gemensamt sitter och övar? Kanske var det bara en av dem som i så fall hade med sig noter och det är nu efter dessa noter alla spelar.

 

Allra värst är det på bron i början av Frognerparken. Där sitter det en i var ände och spelar samma medlodi. Dessvärre började de inte samtidigt utan ligger några sekunder efter varandra hela tiden. Att stå på mitten och höra dem samtidigt är en ren plåga.

 

Men som jag tidigare nämt så finns det även ett fåtal som faktiskt är en fröjd att höra på. På Karl Johan hörde jag för en tid sedan någon som spelade elfiol. Klassisk musik framförd på vit elfiol var mycket vackert att lyssna på. En fingerfärdighet som jag sällan skådat besatt denna musiker. Det är vid sådana här tillfällen man funderar över deras levnadsöden. Varför sitter han här och spelar när han hade platsat i vilken kammarorkester som helst? Kanske får han inte eller vill inte. Hur som helst kommer jag att stanna och lyssna om jag mot förmodan någonsin får se honom igen.

När kan man börja benämna något som sitt stamställe? Är det efter två gånger eller först när hela personalstyrkan ger dig en igenkännande blick eller ett leende när du kommer innanför dörren. Hur som helst så har vi nu bestämt oss för att göra cafét med det en aning udda namnet "KaféCaffé", till vårt stamställe. Finns det föresten någon som kan ge mig en fonetisk skrift av det namnet?

Vi går dit på tisdagar klockan 15.00. Det blir tredje tisdagen på raken som vi går dit nu. I söndags fuskade vi dock lite och gick dit ändå. De har ju så gott kaffe.

Skulle ni någonsin besöka Oslo så kan jag varmt rekomendera detta italienskinspirerade ställe. Har du riktig tur kan du få en lagom varm och stark cappucino i en ölsejdel. Det du! Och varför inte avnjuta denna tillsammans med en chokladmuffins som t.om. får en muffinshatare att smälta.

Slut dina ögon och föreställ dig följande scenario. Ja, eller slut inte ögonen utan fortsätt läs istället. Du befinner dig i ett litet och spartanskt inrett rum. Ett lugnande ljud av vatten hörs i den annars ganska stressade situationen du befinner dig i innan du inträder i rummet.   Du är dock inte ensam på denna plats utan några för dig okända personer håller dig sällskap. Kanske du rent av utbyter några ord med någon av dem.

 

Rummet innehåller tre stycken dörrar. Två av dem leder mot fulländning medans den sista leder mot slit och strävan. Det är en av de förstnämnda dörrarna du vill passera igenom. Du är inte först i kön utan tvingas vänta. Du lutar dig mot den kalla väggen som svalkar skönt i värmen. Det lugnande ljudet av vatten gör att du egentligen inte har något emot att vänta.

 

Kön minskar mer och mer. Till sist är det din tur och du går fram mot Din dörr. Handtaget trycks ner och dörren öppnas. Ut kommer en medelålders, lång man med ljusbruna manchesterbyxor. Han tittar lite hastigt och en aning skyldigt på dig. Sedan säger han ”Det luktar nog inte så gott.”

 

Nu ställer jag frågan ”Vart befinner du dig?” Jo, det ska jag svara på. Du befinner dig inne i ett köpcentrum mitt i en storstad. Inte nog med det utan du befinner dig även på en offentlig toalett på detta köpcenter. En offentlig toalett mitt under lunchtid. ”Det luktar nog inte så gott.” Varför säger man överhuvudtaget något sådant? Vad trodde han att det skulle lukta? Smultron eller hallonbåtar?

 

Tack snälla medelålders, långa man med ljusbruna manhesterbyxor. Tack för att du delar med dig av din osäkerhet och det faktum att du skäms över dig själv som människa. Får jag bara ge dig ett litet råd till nästa gång du mot din vilja måste uppsöka en offentlig toalett. Det som händer i toalettbåset, stannar i toalettbåset. Ingen vidare information är nödvändig till utomstående.

 

Tack på förhand

Efter en mer eller mindre katastrofal lördag, började söndagen mycket bra. Ett leende och en god frukost var avsparken på dagens långpromenad till andra änden av Oslo. Hela 5 timmar tog det att ta sig fram men då är en kvarts fikapaus inräknad också. En fikapaus jag iof kunde ha varit utan. Det var det svagaste kaffe jag någonsin druckit och dessutom var det kallt. HUR svårt ska det vara att värma mjölken ordentligt till en cappucino? Hur som helst. Det känns i benen för tillfället men det är tydligen en bra sak har jag hört.

På vägen hem ängnades sedan en stund till den bortglömda aktiviteten "Människoskådning". Högst upp i ett fönster med utsikt mot Majorstuen utövar man denna aktivitet med bravur. Barn som jagar duvor, personer som inte knutit skorna, nyblivna pappor som fortfarande ser ut som att de int riktigt vet vad det är som hänt m.m. Har du tråkigt någon dag så ta dig en kopp kaffe på något trevligt kafé med uteservering och påbörja sedan din skådning.